Jag har bränt många av mina dagböcker. Det känns både skönt och sorgligt. All denna text som jag skrivit för att hitta mig själv har gjort sitt och de minnen jag har kvar finns inte längre på papper. Jag kommer att fortsätta skriva, slänga en del och kanske behålla annat. Jag skriver för att skingra mina tankar, hitta lösningar, samtala med en osynlig kraft som ger mig lust och energi att fortsätta vidare mot nya mål. Tankar som att mina dagböcker skulle vara något som någon annan skulle vilja läsa dyker upp, men jag tror inte att detta kommer att ske och min historia kan knappast vara så intressant för någon annan … eller? Nu är det i alla fall gjort och det känns bra.
En lugnare vardag.