När det inte kommer något vettigt att skriva om.

Kan man skriva ändå, om det som känns och det som finns precis där och då. Just nu finns inget att skriva om och ändå massor men känslan av att det ska vara ”rätt” finns inte. En annan känsla infinner sig, som en vind på våren med ett löfte om något annat, ett ”större och bättre”, men just nu finns varken det ena eller det andra, bara det tomma som inte syns men som känns, en övergivenhet en ensamhet som viskar smärtsamma ord rakt in i nuet. I morgon kommer det vara annorlunda men just nu är det bara känslor som surrar runt utan fäste i något som känns bra. Men sedan lyfter texten och svävar över bergen mot framtiden och löften om att vara mer sammansatt och med en förmåga att uttrycka något annorlunda.