Jag frågar mig själv för det är jag som är den som inte skriver, för det mesta.
Men nu har jag tänkt börja skriva och hålla igång skrivandet … tror jag.
Men visst vill jag väl skriva eller är det något jag bara tror.
Hur vet man vad man vill? Jag vill skriva. Varför då? För att det är roligt att läsa sedan. För vem då? För mig?
jag kommer ihåg saker och minns tillbaka hur jag tänkte och vad jag gjorde…
”Kommer du inte ihåg det annars? ”Jo, men det är på något sätt roligare att läsa.”
Så där låter det i min hjärna när jag tänker att jag ska skriva men hela tiden skjuter upp det.
Är jag inte hungrig? Kanske jag kan skriva efter jag ätit… Eller så ringer jag det där samtalet först, det kan ju vara kul att prata bort en stund. Jag fryser, ska jag tända en brasa först.
Jag sätter på TV:n som en automatisk handling, men innerst inne vet jag att jag skjuter upp.
”Skärp dig!” Rösten är hård men det finns en kärlek i uppmaningen. Ja, jag borde skärpa mig och ändå skjuter jag upp. Vad är det som hindrar mig från att bara sätta mig där och skriva en stund varje dag? Jag såklart!
Det är bara jag som kan bestämma vad jag ska göra och det är jag som gör, eller inte gör.
Jag vill ändå veta bakom allt det här varför jag inte skriver som jag säger att jag ska göra. Det kan väl ändå inte vara rösten från en lärare i nian som sa ”Den här historien skulle du fått en femma för, om det var du som skrivit det förstås …”
Det var jag som skrev den, där och då i klassrummet, hon såg att jag satt där hela tiden och ändå trodde hon att det var någon annans historia… Så bra minne har inte ens jag att jag skulle kunnat minnas tre A4 sidor av någon annans historia.
Jag tror att den där läraren är död nu och så borde också mitt förminskande vara, så ”skärp mig!!”