Tiden har stått still och jag har tappat delar av mig själv samtidigt som jag hittat andra delar. I morse läste jag en mening som satte fart på tiden igen. ”Man förlorar inte sig själv genast”. Det kanske är därför det inte märks, förändringarna och ens uttryck i livet. Att inte förlora sig själv genast utan det är genom åren och med ett ständigt gnuggande av ens jag man till slut försvinner och ersätts av någon man inte känner igen som ens jag, och kanske inte heller någon man tycker om.
När man kommit så långt börjar man leta efter den personen man tappat bort vilket kanske inte är det lättaste, men inte omöjligt.
När frågan kommer upp och saknaden blir för stor blir behovet av att hitta tillbaka det enda som är viktigt. Man börjar fråga sig själv i vilket vägskäl man försvann från sitt jag och det enda sättet att hitta tillbaka till självet är genom att gå tillbaka och undersöka vart spåren avvek från den utstakade stigen.