Författare: Jillzan

De senaste dagarna har jag och en vän funderat på hur det egentligen är att bli kär och båda är överens om att det kanske inte är så underbart som det skrivs om i de lyriska texterna. Jag kan bara prata för min egen del och min erfarenhet är att jag också trott att kärlek är något underbart som jag längtat efter men så här med facit i handen har det nog inte varit så underbart. Jag menar, visst är det fantastiskt att träffa en annan människa och tänka sig en framtid med den personen men vägen dit är kantad av en massa andra känslor också.

Så vad händer egentligen om jag ska vara ärlig? Att tappa matlusten är kanske bra ur ett perspektiv men inte ur ett annat. Mat som är så gott, plötsligt är lusten helt borta och möjlighet till att njuta av den har gått ut genom dörren. Genom samma dörr försvinner tryggheten och förmågan till logiskt tänkande och innan de har hunnit stänga dörren smiter svartsjukan in och står där med sitt lite kantiga utseende och ler som om vi ska bli vänner nu när alla andra har gått. Det knackar på den stängda dörren och det jag hoppas på är att mitt förnuft i alla fall kommer tillbaka men där står osäkerheten och trampar på sina tår och vill in. Eftersom osäkerheten är så liten och osäker och jag tycker synd om den så får den komma in utan att jag förstår vad det innebär. Jösses nu är jag ensam med svartsjukan och osäkerheten och även om jag vänder mig bort vet jag att de är där bakom min rygg och tisslar och tasslar med varandra. Jag hör inte allt men tillräckligt för att trilla dit.

Med det sagt och tänkt vet jag inte om kärlek är så där underbart, inte i början i alla fall. Det bästa är när den blivit ingången som ett par gamla tofflor, även om de är fula så vet man precis vart tårna sticker ut.

Just nu är inte jag förälskad men skulle kunna tänka mig att bli det om jag får hoppa direkt till kapitel två eller tre där jag vet vad jag har att förvänta mig.

Är jag en fegis eller skyddar jag mig bara för att slippa känna alla känslorna på en och samma gång?

Vad gör dig lycklig? Har du någonsin funderat på det?
Går lycka att köpa för pengar eller är det något som kommer inifrån?
Svaren på det är säkert lika många som vi människor för lycka är inte
samma sak för dig som för mig.

När jag började fundera på vad lycka är för mig upptäckte jag de små sakerna i livet.
Familjen, mina barn och barnbarn och allt som kommer med den.
Att få umgås med min hund.
Flygplatser gör mig lycklig, att vara på väg eller att se andra som är förväntansfulla, på väg eller väntande på någon.
Har du någon gång varit på en flygplats och sett ett förväntansfullt ansikte lysa upp när personen till slut kommer?
Att skratta är lycka, självklart säger du, annars skulle man inte skratta. Men skratt ger också en lyckokänsla.
När jag kör bil känner jag mig lycklig. Det är något magiskt med att köra bil. Jag tröttnar aldrig på att njuta av vägen till ett nytt mål.
Att komma hem är lycka. Borta bra men hemma bäst. Det skulle inte kännas så bra om man inte varit borta en stund.
När jag får en möjlighet att sitta på en klippa vid havet känner jag mig lycklig. Klippor och hav hör ihop på något sätt. Båda är otämjda och vilda.
När jag kommer in i en bokaffär eller en affär med kontorsmateriel känner jag mig lycklig. Kanske är det därför jag tycker om att skriva.
Att beställa en hamburgermeny med en lyxshake är lycka. Det är en lyxig känsla att få göra det någon gång ibland, eller att beställa hem pizza.
Musik och dans ger ett välbehag som får mig att försättas i ett tillstånd jag kan kalla lycka.
Att krypa ner i en ren bäddad säng. Doften av nytvättade lakan, minnet av linne som ligger mot huden, en klocka som tickar, ett tungt täcke en kall vinterkväll. Minnet av barndomen.
Sitta ensam på ett kafé och möjligheten att låta tankarna vandra fritt i sällskap med en latte och en semla.
Ett skumbad, dämpad musik och ett tänt ljus en fredagskväll.
Se en film som slutar lyckligt.
En promenad i skogen en dag när det precis slutat regna. Dofterna och mjukheten, fåglarna som hörs mellan susande tallar och granar.
Att få möjligheten att se ett vilt djur skutta över vägen.
Att göra någon annan glad.

Förlåtelse är en aktiv handling, något jag bestämmer mig för att göra, eller inte göra.
Den enda som lider av att inte blir förlåten är jag som inte förlåter.
Det låter kanske konstigt men min ovän är sällan medveten om att jag hyser agg, den enda som lider av det
är jag själv.
Jag frågar mig själv, hur vet jag att jag förlåtit och det vet jag när jag inte längre ältar det som hänt.
När jag kan tänka på personen utan att jag vill ha upprättelse och
när jag inte hoppas att det ska hända något som skadar. När jag inte längre vill hämnas.
Förlåtelse är att släppa taget, låta det som hänt blekna och oavsett om jag förstår eller inte förstår varför det hände låta det rinna ut i sanden.

Det finn två saker jag vill klara ut i mitt liv.
Vad behöver jag för att kunna förlåta och har jag någon jag inte förlåtit?
Jag väljer mina tankar och i stället för att låta historien skava gör jag pärlor runt skavet, precis som musslan.

Jag vill inte vara bitter och släpa på gamla oförrätter längre, den energin kan och villjag lägga på något annat, något roligare.

Vad är det med nyår som gör att det känns som om vi får en ny chans att göra något annat?

Det gamla året vet vi redan vad det gett oss och nu sitter vi här och utvärderar hur det gick. Vi kan inte längre göra något åt det som hänt eller de beslut vi har tagit och som lett oss till den 31 december.

”Men nästa år, då ska jag!”

Nyårslöften, förhoppningar, känslan av att allt är möjligt. Sedan vankar vi på i våra gamla hjulspår för vi har kört där så många gånger att det nästan är omöjligt att komma upp ur dem.

”Ge inte upp!” ”Ge aldrig upp!” Det finns hopp om vi bara vet vilka frågor vi ska ställa i stället för att leta efter svaren.

Mina frågor för i år är:

1. Hur vill jag känna mig när jag vaknar på morgonen?
2. Hur medveten vill jag vara? (medveten om mina tankar och möjlighet att förändra dem)
3. Jag vill bli vänligare, men varför vill jag det?
4. Hur håller jag mig frisk?
5. Varför tränar jag inte när jag vet att det är bra för mig?
6. Är jag lat?
7. Hur värderar jag mig själv?
8. Är jag värd att ha det bra?

Listan skrev jag i går kväll och magi hände i natt,  jag vaknade med en helt annan inställning till den här dagen. Jag vet vad jag vill göra, hur jag ska komma dit och det känns mer verkligt och äkta än på länge.  I stället för löften jag inte kan hålla har jag frågor jag fått svar på. Vad skillnaden är vet jag inte riktigt men det gjorde skillnad för mig.

Vad har jag för nytta av att tänka på framtiden när jag inte ens vet om den kommer. Jag menar att tänka tre månader framåt verkar ologiskt eftersom det inte är min verklighet. Min verklighet är här och nu, het och varm med ett ankommande meteoritregn till natten. Ska jag stanna uppe och se det eller ska jag låta bli? Det är i alla fall närmare än om tre månader då jag inte ens vet hur stjärnorna kommer stå. Jag kan inte låta bli att ställa klockan på ringning och sätta mig i solstolen ute på verandan. Varför inte ha en magisk natt i natt?