Ensamheten driver mig att skriva. Skrivandet gör mig sällskap och det känns som jag inte är ensam. En konversation med en dator är ett sätt att umgås med mig själv. Jag får kontakt med en annan dimension och mina funderingar tar plats framför mig där jag får en känsla av att någon annan finns i mitt liv. Den där andre som jag upplever är som mitt andra jag och varför inte? Att prata med sig själv är inget nytt, människor som pratar med sig själva har setts som udda och konstiga men är det verkligen så? Det är tystare och annorlunda att prata med sin dator eller sin dagbok, men vad är skillnaden? Jag är mindre ensam när jag skriver. Jag är tillsammans med mig själv och jag lyssnar på det jag framför. Jag funderar och jag känner. Är det konstigt att vara med sig själv i ett utrymme som kallas dator? Ja, kanske… men det är otroligt effektivt. Jag är inte ensam, jag har en kommunikation med någon, även om det bara är med mig själv. Eller?
En lugnare vardag.