Varför vill vi människor plåga oss med minnen och känslor som är sorgliga kan man tänka, men så är det för mig. Jag har vältrat mig i känslor som jag vid det aktuella tillfället skulle göra vad som helst för att undvika, men senare vill jag bada i hela scenariot. Vad är det jag vill komma åt då, är det en romantiserad version av vad som hände, eller vill jag gå igenom allt igen för att se om det var så som jag kommer ihåg?
Just nu hör jag en sång med Barry Manilow ”Even now” som påminner mig om en stark kärlek när jag var i tjugo femårsåldern och kommer i kontakt med hur det var där och då utan att passera gå. Jag tar ett djupt andetag och låter mig minnas hettan i kärleken och den stora sorg när jag var tvungen att lämna honom på en flygplats i Chicago. Vi grät båda som om världen gick under och det gjorde den för oss där och då. Jag har många gånger undrat varför jag inte åkte tillbaka och stannade, eller i alla fall tänkte på saken. Då var jag för ung för att förstå och jag önskade att min pappa eller mormor skulle sagt till mig att stanna och ta vara på kärleken, men mormor var alldeles för egoistisk för att släppa mig till USA. Min syster däremot stannade med sin kärlek och är fortfarande kvar även om kärleken tagit slut.
Han är död nu, min kärlek i USA. Jag hittade hans dödsannons och han blev bara femtiofem år. Sörjde han mig, gifte han sig, vart hans liv som han önskade?
Alla dessa frågor och hundra till har jag ställt mig genom åren men aldrig fått något svar. Det var jag som till slut bröt vår förbindelse efter ett år av heta brev som rann ut i sanden. Jag önskar att vi fortsatt att vara vänner och kanske jag vågat åka dit när mormor dött och allt varit annorlunda. Kanske hade han levt nu.
Allt detta kommer jag att tänka på när jag hör en enda sång av en artist som vi båda lyssnade på när jag var i USA.
Är musiken en historieresa i det förflutna? Varför vill jag göra en sådan resa. Var jag lyckligare då, eller vill jag påminna mig om att jag var ung och vacker som kontrast till mitt lite tilltufsade jag som möter mig i spegeln på morgnarna?
Det är inte ofta jag går till nostalgins rum och hänger längre men ibland är det som jag vill påminna mig om att jag ändå haft ett roligt, spännande och händelserikt liv.
En lugnare vardag.