Det finns ingen mirakelkräm eller någon mirakelmetod som kan hjälpa mig att likna kvinnan på bilden, hur gärna jag än vill. Jag tittar på bilden igen och undrar om kvinnan på bilden är verklig eller retuscherad. Egentligen spelar det ingen roll eftersom jag är jag och hon är hon.
Bilderna i tidningen lockar mig att köpa krämer och produkter som mitt trötta lite nötta jag luras att tro på. Min fundering blir hur jag ska kunna acceptera mig själv, den förändring jag ständigt går igenom och ändå vilja vara den jag är, vilja vara den kvinnan jag möter i spegeln utan att sätta ett filter framför? Visst är väl rynkor livets berättelse?
Dagar när det är kallt och grått får mig att vilja en förändring mer än dagar när solen skiner, hmm…
Jag tänder ett ljus och tar min kaffekopp med mig till soffan och sjunker ner i kuddarna. Det är ganska mysigt faktiskt och för en stund känns det riktigt bra. Jag behöver nog inte ändra mitt yttre för att vara lycklig i mitt alldeles egna liv, det liv jag fått att förvalta till något fint och minnesvärt. Vad skulle en mirakelkräm kunna tillföra?
Ja, jag har förvandlats genom tiden jag levt, och om jag ser på helheten har jag mer innehåll nu än när jag var ung, så i stället för att ha en utsida som syns har jag en insida som rymmer de mest fantastiska historier och dessa kan ingen mirakelkräm i världen släta ut.
När jag tittar ut genom fönstret på det gråa lite ruggiga aprilvädret sänder jag en tanke till de som säljer mirakelkrämer och hoppas att de en dag får uppleva att de också har en värdefull och vacker insida.
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är …