Jag har haft svårt för att skriva längre texter eftersom jag har ändrat på både tempus och tappat bort den röda tråden. Den dagen jag började fokusera på tempus och då jag delat upp historien i kapitel och scener blev det plötsligt som himlen öppnade sig. Jag kunde följa historien in i skogen och ut igen, jag gick inte längre vilse i min egen historia. Hur skönt är det inte med en kompass och att lära sig hur den fungerar.
Nu har jag en historia som jag har både början, mitten och slutet på och jag bara älskar att skriva den, eller är det den som berättar för mig och jag skriver? Hur som helst känns det helt annorlunda.
Mina tankar går till min svenskfröken som sa ”om det hade varit du som skrivit den här berättelsen skulle du få en femma, men du har helt klart plagierat den” till henne vill jag säga, ”vem bryr sig, jag vet.”